I ca 20 år har jag våndas över mig själv. Att se sig själv i spegeln och med mer eller mindre förakt iakttaga sig själv.
Från redan tidiga år insåg jag vikten av att ha en "normal"-vikt. Det fanns några grabbar som snabbt gav mig en kurs i detta och det trängde in under huden. Jag valde ändå att inte visa min sorg utan skaffade mig själv lite skinn på näsan och med en falsk trygghet i mig själv nådde jag en makt som inte alla kunde rå på.
Denna ständiga påminnelse om saknaden av kilon känns på. Kläder som inte sitter som önskat och skvaller bakom ryggen. Min sjukdom gjorde inte denna situation till något enklare att relatera till men för några år sedan gjorde jag framsteg i mig själv. Efter många år på botten har man blivit en fantast på spel men också på att simma. Det finns en mening dom gånger jag låter masken ramla för de utvalda.
Det är med blandade känslor jag ser mig själv i spegeln. Jag vet att jag duger och att jag vägrar låta folk sänka mig.
Det är möjligt att folk inte menar något illa, möjligt att grabbarna inte heller menade något illa. Men ibland gör ens handling skada, mer skada än man kan tro.
Vikt har alltid varit otroligt känsligt för mig. Att Nikita också visar sig vara en, åtminstone i dagsläget, mindre tjej får mig automatiskt att inta en skyddstaktik.
Hon är liten och aktiv. Hon är perfekt! Jag hoppas även hon får skinn på näsan och med en äkthet.
Alla är vi olika. Jämför inte mig och min dotter med dig och de dina. Glöm inte att ord kan skada djupare än tänkt.
Att hon sedan är min dotter innebär iof per automatik att jag ALLTID kommer att slåss med näbbar och klor. Fast det behöver man säkert inte förklara. Blir dock så förvånad att det redan från spädbarn ska jämföras... Är vi så ynkliga, vi människor alltså?! Varför kan man inte bara ta det att alla är olika?
Människan är en hemsk varelse men också en underbar. Ett rovdjur men samtidigt ett byte.
Vikten av vikt är oväsentlig i vikten av kärlek och välmående.
Nu tänker iaf denna hök gå till sängs. Även morgondagen ska orkas med.
//JP
