Jag tycker otroligt mycket. En åsikt har jag oftast och inte alltid den åsikten man önskar höra...
Jag pratar...oftast. Utan kommunikation gör man sig sällan hörd. Dock viskar jag helst det som bekymrar mest...åtminstone om det är mina egna bekymmer.
Som liten var jag rätt tystlåten, kan väl säga att det gick över :)
Jag litar inte på speciellt många... Min tillit har fått sig alltför många slag.
Jag älskar få men innerligt. Jag kan gå genom eld och vatten för dom som har fått ett rum i mitt hjärta. Jag hyser ingen sympati för de som gör anspråk på mina inneboende.
Jag bär på mycket smärta men eftersom jag har mer envishet låter jag inte smärtan nå mig. Min tröskel liknar mer berlinmuren...innan fall!
Jag är otroligt mycket saker samtidigt som jag fattas massor. Vi utvecklas för varje dag som går och för varje individ vi möter längs vägen.
Kanske lyckas man en dag möta säcken som innehåller det man saknar...men blir man någonsin komplett eller är det vår ofullständighet som gör oss eftertraktade?
//JP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar