Allt eftersom Nikita börjar nå högre höjder känner man av saknaden inom en.
Dessa jobbiga känslor som får en att gråta inombords. Kan fortfarande inte förstå att Irma har somnat in... Att jag aldrig mer kommer att få gosa in mig i hennes famn. Att mötas i dörren av denna glada och kärleksfulla individ gav mig så otroligt mycket lycka. Att få sitta tillsammans med mina hundar och låta mina tårar rinna för att mötas utav deras tysta men kärleksfulla blick, gav mig orken att fortsätta. Jag tror inte man kan förstå hur mycket dessa individer har betytt för mig.
Det finns val i livet man ångrar och andra val som man skulle göra om utan att blinka.
De senaste nätterna har jag haft många jobbiga drömmar om djuren, men framförallt Irma. Vaknar och känner hur tårarna rinner. Inatt var det dock rätt lugnt eftersom man knappt sov alls. Hoppas på några fler minuter inatt samt inga jobbiga drömmar...
Nej, usch! Jobbigt ämne. Men nog finns det ett hål.
Vi tände ljus idag på kyrkogården oxå. Både i minneslund och gravsten. Möjligen därför man tänker extra mycket på saknaden av hund.
//JP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar