Min förlossning...

Läste på en väninnas sida om hennes förlossning och tyckte det var otroligt skoj att läsa! Vilket också inspirerade mig till att försöka skriva lite om min egen förlossning. Även om den kanske inte är lika spännande. Men för mig var det spännande om inte annat :)

Onsdag morgon började med att magen kändes lite orolig men inget som jag noterade speciellt mycket. Jag hade gjort upp med jobbet att jag denna dag skulle jobba hemifrån på em eftersom vi ändå hade till hos bm på förmiddagen.

Det började värka mot nedre delen av magen och det kändes allmänt konstigt i kroppen. Pratade med Mattias om att han kanske borde ringa jobbet idag och meddela att han blir hemma idag... För jag kunde i detta stadium inte säga om det faktiskt var början på förlossningen eller om det var mina magkramper som skulle göra sig tillkänna. Med en vetekudde mot magen åkte vi till bm som anade att det började närma sig. Hon ville att vi skulle börja klocka värkarna när vi kom hem...så vid ca 12 tiden så hade man ett stadigt tag om klockan. Just det...tidigare på fm. lossnade slemproppen och jag slog en signal till förlossningen för att rådfråga vad dom tyckte. Dom meddelade att det ibland kan ta flera dagar innan det faktiskt händer något så det var inget att oroa sig för. Nå, åter till tidtagningen.

Efter att ha lyckats urskilja mina värkar mot mina kramper så kunde vi nu konstatera att det är ca 6-8 minuter mellan värkarna (om jag inte minns helt fel) Jag ringde förlossningen igen för att meddela att tiden och att det började kännas på ganska så bra. Kvinnan i telefonen ansåg inte att jag lät påverkad av denna smärta och tyckte att jag skulle ta det lugnt och koppla av med ett bad.

Ett bad var inte vad jag kände för kan jag ju upplysa!

Skickade Mattias till Hofors för att lämna Irma utifall de var så att vi skulle åka. Man visste ju inte hur och vad som skulle ske. Låg kvar på soffan och fortsatte att klocka värkarna. Man alternerade mellan vetekudde och toa-besök. När Mattias kom hem så låg värkarna med ca 5 minuter mellan konstant och tanken slog då att vi borde packa lite kläder till Moa....

Jag ringde återigen till förlossningen som meddelade att de inte var någon panik än. Jag fick visserligen komma in men hon poängterade att jag ännu inte lät påverkad av smärtan och att man blir hemskickad om det är långt kvar,,,

La på luren och rådfrågade Mattias. Svårt för honom att säga vad som skulle ske men vi bestämde oss för att åka in iaf. Ringde tanten igen för att meddela detta, hon ville att vi skulle tala om när vi kommer in,

Vi åkte via Hofors igen eftersom vi var tvunget lämna Moas väska hos mamma. Ringde även mamma och talade om att nu åker vi så ni får hämta Moa. Tror min mamma var mer nervös än jag var!

I bilen började värkarna komma allt tätare och allt kraftigare När vi precis lämnade Hofors märkte Mattias tydligt att det tätnade.

Resan in var kanske inte den mest avkopplande resan man åkt. Kände mig som en ostkrok men passade på att sms de som behövde veta att vi åker in.

Strax före 15:00 kommer vi upp på förlossningen och blir ombedd att sitta ner på soffan och invänta någon som kunde ta emot oss. Det var fullt på förlossningen och det var väl mest bara att vänta. Jag kände hur det gjorde mer och mer ont och reflekterade inte att man stönade av smärtan. Att andra kunde höra var för mig helt bortblåst.

Kl 15:00 kommer en kvinna och ber oss följa med. Med stöd av henne och maken lyckas vi nå rummet. Hon berättar att dom ska sätta på bälten för att mäta hjärtljuden och sedan kolla hur pass öppen jag är. När hon fumlar med bältena så talar jag om för henne att det trycker på..... Det känns som ett toa-besök vore att föredra. Barnmorskan talar om att om det är så att jag inte är tillräckligt öppen så kommer jag få smärtstillande och bli hemskickad....

Hon kikar efter och eftersom jag då är öppen 6 cm så blir man kvar. Vilket kändes skönt!  I detta läge gör det otroligt ont bak i ryggen. Vill nog säga att det var där den mesta smärta satt i detta läge. Hon frågade om jag ville ha EDA (epidural). Min rädsla för sprutor hade hela tiden talat om för mig att vi skulle nöja oss med lustgas men eftersom bm meddelade att detta kunde ta flera timmar till och smärtan i ryggen var... smärtsam så tyckte jag att vi skulle köra på en nål i ryggen.

Jag fick komma in i ett förlossningsrum och Mattias passade på att hämta våra saker och flytta bilen. Lagom till han kom upp så var det dags att få nålen. Klockan var då ca 16:30. Hög på lustgas så var det inte så plågsamt alls faktiskt. Nålen alltså! Han lyckades tajma in mellan värkarna och nu var det bara att vänta. Jag hörde bm prata med en annan kvinna huruvida mitt vatten hade gott eller inte. Om de kanske var tvunget göra hål på det. I samma veva hör man ett plask och allt blir varmt…

Jag informerade artigt att vattnet hade gott och njöt vidare av lustgasen.

Sen gick det mesta rätt fort. Jag kände hur det började trycka allt mer och bm sa åt mig att INTE trycka! På slutet gjorde jag det ändå för det gick verkligen inte att hålla emot! Hon kikade igen hur statusen såg ut och kl 17:00 sa hon åt mig att kände jag för att trycka så var det bara att krysta. Under själva förlossningen fick man inte använda lustgasen men jag var nog hög som ett hus ändå så jag märkte knappt det. Efter lite krystande (ca 15 minuter) och beröm kom den... den där varelsen som man så länge längtat efter att se. Navelsträngen var lite kort så hon fick stanna på magen. Dom viftade om våra nr-armband och sedan fick Mattias klippa av navelsträngen. Vår prinsessa var nu född!

Hon tog bröstet direkt och vi lämnades ensam en stund. När Mattias och vår bebis gick för undersökning fick jag passa på att duscha. Svimmade två ggr i duschen och slog mig fint på foten. Kroppen var nog mer tagen än man trodde efter den intensiva förlossningen. Möjligen var mitt blodtryck lite lägre och varmvatten på det ger mig rätt svaga ben.

Vi fick lite fika och rullades sedan upp på BB. Dom ville att vi skulle stanna till dagen efter ist för att fara hem mitt i natten. Eftersom barnet måste undersökas av läkare innan hemgång och det måste gå minst 6 timmar från förlossning. Så motvilligt stannade vi kvar och den natten sov man inte många minuter. Jag låg och tittade på denna vackra skapelse och hade så svårt att förstå att hon var min och vi skulle få ta med henne hem?! Bara sådär...!

Allt rullade fint med läkaren och omkring 12 tiden var vi hemma i vårt hus igen. Ofattbart!

Sammanfattningen av min graviditet och förlossning: Min kropp är som skapt för att vara gravid trots alla mina fel. Att föda barn är inte så jobbigt som folk säger ;) Jag vill inte säga att denna förlossning skrämde mig för att skaffa flera barn, Min bm talade dock om för mig att om jag planerar att skaffa fler barn så ska jag se till att åka in i tid till förlossningen, oavsett vad dom säger.

Min första förlossning tog ca 2 timmar så en ev andra förlossning bör oftast gå fortare. Jag hann aldrig få badet jag hade önskat på förlossningen men å andra sidan så gick resterande smidigt.

Det är svårt att planera sin förlossning och hur och vad man vill göra. Det är inte helt enkelt att veta när kroppen talar om saker och ting och att veta att det faktiskt är värkar?! Jag menar, jag hade ont hemma men det var ändå inte lika plågsamma som när mina kramper är som värst. Mina kramper kan i värsta fall hålla i sig flera timmar om tom hela dagen.

Att känna förlossningsvärkar och mina kramper tillsammans var mäktigt men jag inser ändå att min smärttröskel är hög! Högre har den blivit!

Det var helt klart en fascinerande upplevelse och känslan att se bebisen...wow!

Några dagar senare kom den nyblivna mormor och morfar på fika samt farmor. Gammelmormor och gammelmorfar x2 kom också. Samt Nikitas mostrar ;) Riktig släktträff ;P

Bättre än så kan jag nog inte sammanfatta det för er här på bloggen. Hoppas ni hängde med ändå ;)

Ha en fortsatt trevlig kväll. Nu ska jag njuta av lite godis innan det är dags att göra kväller.

//JP