Trög start i uppförsbacken.

Jag hade nog precis börjat förstå att jag var mamma. Ja, ni förstår att bara för att hon sa mamma betyder det inte att man förstått fullt ut. Idag sitter jag här... 30 år och tvåbarnsmamma, fru och lycklig husägare?! Helt fantastiskt! 

Klart att man är trött och vissa dagar känns det motigt att kliva upp ur sängen. Måndagar är jag oftast som mest effektiv. Synd att säga att man är utvilad efter helgen, men man har fått några smulor extra av sin äkta hälft. Han är fortfarande den som håller ihop mig.

Dagarna varierar lite, men man kan väl i snitt säga att jag har en timme per dag som kan spenderas hyfsat fritt. Då bör lämpligen saker göras där man annars inte har möjlighet med två barn på armen. Ex städa trappen, skura golv, plocka, äta, duscha, tvätta, vila...ja ni fattar. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Det är helt otroligt vad man plockar om dagarna! Då menar jag inte bara efter min lilla virvelvind.... Ändå hinner man inte allt man hoppats. Dock märker åtminstone jag hur mycket man servar i "vanliga fall". 

Ja just, den där timmen. Den gäller ju enbart om bägge barn bestämmer sig för att sova samtidigt! I annat fall har jag inte samma möjlighet till distanserna. 

När jag gick gravid med Ludwig fick jag upprepade gånger höra hur jobbigt det skulle bli och hur tufft allt skulle vara. Visst kan man känna sig låg ibland och frustrerad att inte själv kunna få avnjuta fem minuter på toaletten, eller bara få vara ensam några sekunder. Att inte behöva stressa till affären eller kasta i sig maten, samtidigt som man servar...och serverar. Att få sova flera timmar under natten och ligga och dega en stund på morgonen. Jo, klart man kan känna saknad av det. Men samtidigt, när man sitter och föder den ena med fast föda och den andra hängandes i bröstet så njuter jag av tillvaron. Jag får ta del av en otrolig utveckling och se hur dessa kollin präglas på en och blir självständiga individer. 

Att lära dem hur man pratar, går, observerar osv är helt fantastiskt. Att veta att jag är en av deras viktigaste punkter i världen...ja då kan man stå ut med att att läsa Alfons Åberg när man sitter på dass. 

Jag avundas de som får en liten stund för sig själv någon gång under veckans dagar. Det är absolut något man egentligen behöver. Men jag skulle kunna komma med en miljon bortförklaringar, och det skulle precis bara vara bortförklaringar. 

Skojade med maken för ett tag sedan att när Ludwig är 6 månader så kan han få vara hemma med dem. Att det var hans tur att leva det "avkopplande" hemmalivet med allt vad det innebär, så kunde jag jobba och slita. Haha, ja...vad ska vi säga. Älskade du! Nä, jag håller mig hemma med dem. Jag börjar få bra koll på hur logistiken fungerar med två barn. Dagis, babyrytmik, bad, äta, sova, bajsa...ja ni vet. Till råga på allt, man blir stark med! Sen klart att min kropp och knopp lider stundvis...stundvis mer.

Allt har två sidor. Man kan inte bara få de fridfulla och glädjefyllda. Man måste tampas med tårar och sömnbrist med. Detta är inget baserat på att just mina barn är födda så tätt, utan de bara är sä det är. Om man tycker att man har dåligt med tid med ett barn...då anar du inte hur lite tid du har med två. 

Hör till saken att vi dessutom rustar kåken....Jag saknar min man väldigt ofta, även om han är våningen ovanför mig. 

Nä, dags att avrunda detta inlägg innan jag spinner in på ny tråd. Allt som snurrar, allt man skulle vilja få ner. Orken är inte redigt närvarande! Dags att nanna kudde innan nattens utfodring börjar...

//JP

P.S! Vid något tillfälle ska jag ta och läsa igenom mina egna inlägg....blir väl ungefär när Ludde har tagit studenten. D.S!