Den eviga vardagen.

Jaha, tisdag igen. Veckorna flyger fram utan att man hinner göra några större reflektioner över det. 

Igår fyllde min farbror 60 år! Grattis!!! Vi har fortfarande inte hälsat på..som vi tänkte när Nikita föddes...?!

Som sagt, dagarna flyger fram! 

Men jag tycker om min vardag. Möjligt att man skulle vilja göra några justeringar i tillvaron, men var sak på sin tid. 

Dagarna nu går till att städa, plocka, tvätta, leka och utfodra. Samtidigt som jag går på babyrytmik en gång i veckan och babysim två gånger i veckan. Varje dag är i stort sett den andra lik. Grevinnan och betjänten varje dag. Dagarna fulla av skratt & joller, tårar och pussar. Frustration och fullkomlig lycka.  

Tid för mig själv existerar inte. Möjligen stressa till affären för att vara borta maximalt 15 minuter?! På toaletten är det bokläsning om Alfons, i duschen är det snabba puckar just in case pågen blir hungrig. Ja, mitt liv i organiserad kaos. 

Vad finns det inte att älska i min vardag? 

Att det med Ludwig även föddes ett ännu större lugn och förståelse är sant. Det krävs när man har flera små barn. Jag känner mig betydligt lugnare och tryggare i min roll som mamma. Jag känner min dotter innan och utan och läser hennes små signaler väldigt lätt. Hon är en mini-me. Ludwig bygger sakta upp sin personlighet och även honom börjar man lära känna. Vilket jag då kan konstatera att de föddes i rätt ordning. 

Även om allt är frid och fröjd så har man alltid bättre och sämre dagar. Många tankar om mycket annat kan cirkulera och visst, en frustration om att man ständigt är på spänn. Det påverkar skadorna inom och ovan. Men allt är för en så kort tid. Jag tänker inte missa en sekund av min vardag. Stannar man upp och tittar, så förstår man varför. 

Jag kommer alltid finnas där, stötta, blåsa, skälla, krama och skratta. För dom alla fyra! Min familj, mitt hjärta, mitt liv. 

Att sedan få vackra ord från min mor som berömmer för mitt lugn och bra hand med barnen. Det stärker en mer i den redan trygga tillvaron. 

//JP