Jag personligen gick igenom det stadiet under mina år i Uppsala. Idag har jag svårt att se charmen, åtminstone så ofta som vissa tycks spendera där.
Då skulle jag nog föredra det vissa mammor gör. Besöker varandra och möjligen även tar en fika, men i dennes hem. Flera av de mammor jag träffar under vissa situationer träffar varandra "privat" och hittar på saker tillsammans. Många beger sig på öppnaförskolan eller andra barnträffar. Jag och Nikita har själv deltagit några gånger. Vissa gånger har vi haft trevligt och vissa har det mest känts obekvämt.
Jag kan ibland avundas deras ork och engagemang men påminner mig själv om min egen lyckliga situation i min vardag.
Alla mammor fungerar på olika sätt. Alla sätt passar inte mor och barn som team, eller helt enkelt som individer.
Jag längtar till snön försvinner från våra stigar så jag kan ta med Nikita ut i skogen. Skogen, en plats jag trivs i och finner lugn. Tyvärr utan någon fyrbent vid min sida, vilket smärtar stort... Min kärlek och behov av hund är enormt.
Oj, nu hamnade jag ur spår.
Ja, vad underrubriken egentligen skulle handla om vart som bortblåst.
Poängen är iaf att vi alla är olika, med eller utan barn. Vi förändras och utvecklas. Det nya kan vara efterlängtat men det som varit kan återigen vara intressant.
Tiden får utvisa om det är värt att offra framtiden för att se om det förflutna ändrats. Jag är inte längre motvillig till att få veta... Tror jag.
Nu ska jag fortsätta mysa med min dotter.
Ha de gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar